yohannaaaa

Nu har det snart gått fyra veckor sedan jag och Lucas genomgick en förlossning.

Helt sjukt vad kroppen klarar egentligen, för den smärta man känner när värkarna är som värst är inte av denna värld. Och att då vissa klarar av att genomgå detta med endast lustgas är för mig helt galet.

Jag hade i stort sett redan bestämt mig för att använda epidural redan från start.

Och TACK GUD för denna bedövning.

 

Jag blev ju igångsatt i vecka 42+1.

Nekade Cytotec-tabletten och fick istället en ballong uppkörd i livmodern.

Sådär effektivt, tog tolv timmar innan något hände och då drog barnmorskan i princip ut ballongen när jag var öppen 4cm(den ska egentligen ramla ut av sig självt), efter det gick allt snabbt, hon tog hål på vattnet, kändes som jag kissade ner hela sängen med varmt urin, fick nål i armen med värkstimulerande dropp som hon saktade ökade mellan varven. Det var väldigt effektivt, började göra väldigt ont väldigt snabbt.

Bad om lustgas, men bm ville vänta - jaha!

Fick istället en pilatesboll som vi fick roa oss med. Jag satt och ojade och andades på den där jävla bollen medans Lucas satt bakom och försökte massera lite samtidigt. Tillslut fick jag lustgas, ingen effekt. Blev bara yr och illamående.

Försökte stå, sitta, ligga, gå...minns inte riktigt, men tror att det slutade med att jag låg på sängen och skrek med lustgasen i handen.

Narkosläkaren kom med epiduralen en timme försenad. Då var jag inte längre vid mina sinnes fulla bruk.

Edan gjorde som sagt susen, jag kom tillbaks till livet. Kunde andas normalt. Smärtan försvann. Vi passade på att sova ett par timmar. Vaknar sen till av att det börjar göra ont igen. På med lustgas och andas andas andas. Denna andning alltså.
Sen kommer krystvärkarna ganska fort. Det var bland det läskigaste under hela förlossningen, sån sjuk känsla att kroppen tar i och jag bara får hänga med. Jag skriker och vrålar och kroppen krystar. Väldigt obehagligt också när man känner att nånting är på väg ut. Hur det liksom svider och bränner som eld i skötet.

Och sen det där när barnet är halvvägs ut och man liksom måste stanna upp och andas och flåsa, absolut inte krysta förns nya värkar kommer. Tur att man inte ser nånting vad som händer därnere.

Efter en halvtimmes krystningar kom han ut. Likt en alien. Toppigt huvud, grå och slemmig med navelsträngen runt halsen. Men han börjar andas så fort han hamnar på mitt bröst.

Han mådde jättebra. Själv sprack jag till Jerusalem och tillbaks. Bristning grad 4. Får aldrig mer föda vaginalt.

Lucas har varit helt fantastisk alla dagar i veckan. Hade aldrig nånsin klarat nått av detta utan honom<3

 

Finns egentligen mer att skriva, men jag orkar inte. Nu får det vara punkt. HÄJ!