Alla har vi hemligheter.
Jag känner att jag måste släppa lös min så kallade hemlighet nu..Vet inte vad jag ska blogga om annars. Känns bara som jag skriver i gåtor och jag vet själv hur jäkla trist det är att läsa sånt.
Tror iofs ändå bara att det är mina snälla vänner som läser och dom kommer jag väl ändå berätta det för förr eller senare.
Jag har alltså varit gravid i fem veckors tid nu.
Tog ett test förrförra söndagen.
Jag trodde det var negativt och slängde det i soptunnan. (Läste instruktionerna lite dåligt.)
Ellen tog upp det igen för att göra en extracheck. Tur det tänker jag såhär i efterhand.
Fast jag hade nog märkt av det sen iaf. har haft konstant mensvärk, yrsel och ont i brösten och magen hade nog förmodligen börjat växa lite senare också.
Men jag bestämde mig iaf för abort. Eller bestämde och bestämde. Det var inget val. Det var bara så det var tvunget att bli. Ett barn i mitt liv skulle inte riktigt gå just nu.
Så idag har jag varit på Karolinska och satt stopp för fortsatt graviditet.
Medans tårarna låg och balanserade på ögonkanten svalde jag pillret.
Jag ville gråta i hundra år efteråt men valde att låta bli. Åkte istället till jobbet. Det kändes tungt i början men nu känns det bättre.
Bara lite svårt att veta att man har ett dött foster i magen.
Men imorrn ska jag tillbaka till sjukhuset för fortsatt behandling. Det ser jag inte fram emot.
Ska tydligen göra ganska ont. som tur är får man hur mycket smärtlindring som helst.
Ligger kvar på sjukan nästan hela dagen. Men det känns tryggt, då kan dom ta väl hand om mig.
Och som tur är har jag en snäll pojkvän som ska följa med och hålla min hand.
