150304
Jag har ju gått och fått fast anställning på Vifolkagården nu och det är som att en stor sten har ramlat ur min kropp, helt otroligt hur trasslig ekonomi kan stressa upp en.
I ungefär ett år har jag oroat mig för pengar hit och dit, nu äntligen kan jag pusta ut.
Tjänsten är iofs 'bara' på 60%, men det finns alltid chans att jobba några extrapass och det ska jag ju förstås göra.
Tack Gud för detta jobb känner jag lite.
Idag fick vi hämta hem Ludvig från föris. Lite krasslig/snorig, mer tänder på gång gissar vi också, han har hela handen i munnen då och då, dregglar som en öppen vattenkran.
Stackarn, måste göra så ont i munnen.
